1. Du leder föreningen för Sveriges litauer, berätta om den här litauiska ”tillflyktsorten” i Stockholm och andra platser i Sverige.

Den här ”tillflyktsorten” är en plats som ju inte alla litauer värderar lika högt. Några önskar och kräver fler arrangemang, andra tvärtom – de springer så långt bort som möjligt och vill inte identifiera sig med andra litauer…

Antalet litauer i Stockholmsområdet är så stort, att vi uppenbarligen kunnat göra mycket mer än på andra platser i Sverige. Det är viktigt att notera att Litauens självständighet och den nya generationen litauer i Sverige har medfört förändringar i litauiska föreningen.

Den intressantaste skillnaden borde vara det omvända förhållandet mellan fördelningen av litauiska män och kvinnor utanför och i föreningens styrelse. Om det hade varit under ockupationstiden hade nästan alla i föreningen och styrelsen varit män, efter självständighetsförklaringen började kvinnorna företräda såväl föreningen, styrelsen som arbetsgrupperna.

Ett annat intressant faktum är att trots att LFS var världens första litauiska förening, har den inte vuxit på samma sätt som i Amerika, Kanada eller Tyskland. Länge levde den en ganska blygsam och tyst tillvaro, men under de senaste tio åren har dess medlemsantal, och särskilt i fråga om aktiviteter, börjat hinna ikapp många stora föreningar på andra platser i världen.

Jämfört med många andra litauiska föreningar i världen har vi en hög andel högutbildade medlemmar; för deras skull vi försöker ge Litauen en positiv image och dämpa de första årens vanrykte.

Man kan prata hela dagen om föreningen; dess verksamhet är starkt inriktad på dagens behov, men man skulle vilja, att ”tillflyktsorterna” vore fler och olika, att människor själva kunde hitta den plats som känns intressant och inbjudande, att alla kände att vi är förenade av samma land och kultur.

2. Din väg till Sverige: när och av vilken anledning kom du hit? Hur gick det att anpassa sig? Vad kan du rekommendera de litauer som nyligen bosatt sig i Sverige eller som funderar på att komma hit?

I slutet av 1993 kom jag till norra Sverige för att arbeta i Kalix kommun. I början tänkte jag bara bekanta mig med ett nytt land, lära mig språket, senare växte projektet, jag hittade möjligheter till mer intressant arbete, och bosatte mig, som många av oss, i nya omgivningar och länder.

Jag säger ofta att utan ett intressant och meningsfullt jobb och min mycket stödjande make, vet jag inte om jag hade stannat kvar här, eftersom längtan efter barndomsmiljön ändå spelar en stor roll. Anpassningen gick bra eftersom jag de första fyra-fem åren arbetade mest med Litauen - olika kommuner, riksdags- och regeringsinstitutioner. Jag besökte Litauen och vänner åtminstone en gång per månad. Flytten till Stockholm hjälpte mig mycket känslomässigt genom kontakten med föreningen och nya bekantskaper med landsmän.

Allmänna råd till nyanlända litauer är svåra att ge, eftersom människors intressen oftast skiljer sig åt. Tittar man inte på anledningarna till flytten till Sverige, vet vi att alla – såväl gamla som unga – lätt drabbas av hemlängtan, och förr eller senare kommer de flesta till föreningen. Jag tror att alla av oss har programmerats eller skapats med litauisk genetik, som inte är något att skämmas för, tvärtom, den borde belysas – vi kan inte bara skryta, utan också för andra visa vårt ursprungs egenheter och undantag. Alltså, grundläggande råd – vi umgås och gör varandra starkare, eftersom tillsammans kan vi göra mycket mer än var och en för sig.

3. Hur har Sverige förändrat din syn på livet? Har du haft nytta av dina erfarenheter från Litauen?

Erfarenheter från Sverige har visat mig att allt är möjligt, eftersom livet beror på hur man förbereder sig för det, vilka val man gör och hur man utvecklar sig. Kvinnor kan nå minst lika långt som män, och familjen är båda parternas ansvar, därför måste mannen vara med och dela på allt ansvar.

Erfarenheter från Litauen hjälpte mig mest i mitt arbete med att marknadsföra Sveriges statsförvaltnings system, vilket kan jämföras med det existerande litauiska systemet.

4. Är det lätt för våra andra landsmän att rota sig i Sverige? Är det många litauer som deltar i kultur- och allmänna föreningsaktiviteter?

Jag har ännu inte hört talas om någon litauer, som med stor bitterhet eller besvikelse lämnat Sverige. Visserligen får man höra ganska ofta om direkt eller indirekt diskriminering. Anpassning och rotning i värdlandet beror ju inte bara på familjesituationen, och vi är alla högutbildade och vill realisera oss själva, därför är arbete, särskilt rätt arbete, den viktigaste grunden för att kunna rota sig.

I föreningens aktiviteter deltar ju en ganska stor grupp människor, men åtminstone för tillfället är det bara kvinnor som offrar sin tid och ”själ”. Jag vet inte om det beror på att det för kvinnor traditionellt är viktigt att deras barn kan litauiska, eller om det är för att de inte bara ser ekonomiska värden. I vårt sällskap finns väldigt många starka personligheter och ledare. När de hittar sin nisch, börjar det ganska fort hända saker. Vi har format många sådana entusiaster som tagit initiativ till, och vidareutvecklat, våra arbetsgrupper.

5. Litauer kan sedan länge vara stolta över sin ändlösa fosterlandskärlek. Känner de det, de människor som velat lämna Litauen?

Ibland är det ganska intressant att diskutera patriotism med svenska kollegor och vänner och jämföra två olika aspekter på fosterlandet. Svenskar uppfostras så att de inte ska bli uttalade rasister eller nationalister, därför ser vår exalterade fosterlandskärlek kanske lite överdriven ut ibland.

Vår kärlek till Litauen framträder nu oftast så mycket att vi släpar våra vänner till vårt land, att vi försöker hjälpa våra städer och byar, för vi idealiserar vårt hemland och försöker att inte byta resor till Litauen mot semestrar i Turkiet eller Spanien. Men patriotismen från det ockupationstidens Litauen, tror jag, kommer snart att försvagas och bli lite mer globaliserad, och dyrkan av Litauen lite mer nykter.

6. Känns det att de anstränger sig för att behålla den litauiska andan och bevara litauiska traditioner, de som lever i blandade familjer?

Bevarande av traditioner är för många av dem, precis som i andra länder, nu förenklat till litauisk sallad, zeppelinare och litauisk öl. Även i Litauen klagas det att t ex Jonines-traditioner, som under sovjettiden har varit en förenande faktor mot ockupanter, inte längre har samma tyngd; gammaldags hedniska ritualer glöms ofta bort. Därför är det inte förvånande att det också bland oss är svårt att behålla de djupa traditionerna. Jag minns med glädje julfesten som litauiska söndagsskolan och dansgruppen ”Baltija” organiserade. Det bjöds riktig gammaldags mat och lockade fram gamla sedvänjor. För sådant behövs utan tvekan tid och entusiasm, vilket många idag tyvärr saknar.

7. Jag är övertygad om att du bevakar vad som händer i Litauen. Hur ser Litauen ut för dig på avstånd? Besöker du ofta Litauen?

Jag besöker Litauen en till två gånger per år. Det är klart att det är sällan, men på grund av den intensiva karaktären på mitt jobb, blir resor väldigt tröttande. Därför är det ibland lättare att följa vad som händer per korrespondens. Det var tråkigt att höra om politiska kriser, men trevligt att se de stora städernas prestationer. Utvecklingen på landsbygden, speciellt i fråga om arbetslöshet, är fortfarande för långsam, men den nya generationen är mer motståndskraftig och ihärdig än den tidigare och därför hoppas jag mycket på att den kommer att hitta en ny framtid för Litauen.

8. Det pågår en aktiv diskussion om dubbelt litauiskt medborgarskap. Vad har du för åsikt i den frågan?

Vår – dvs litauerna i litauiska föreningen - gemensamma åsikt har framförts i en skrivelse till Litauens regering och riksdag. När de tog bort möjligheten till dubbelt medborgarskap, tog Litauen bort många framtidsperspektiv, inte bara för sig själv, utan även för alla litauer som vill komma tillbaka. Ett sådant ultimatum tvingar inte fram patriotism, det stänger ute alla de som, på grund av det själsliga sambandet, vill vara tillsammans och medverka till att skapa det nya Litauen.

9. Du är mycket upptagen, reser mycket, ofta till exotiska trakter. Berätta om ditt arbete . Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig, en vecka?

Om jag är på jobbet skriver jag oftast nya projekt, förbereder rapporter och seminarier eller kursmaterial. Största delen av arbetstiden reser jag till länder, där olika sociala reformer utförs med hjälp av bistånd från Sverige. Oftast arbetar jag i Afrika, Östeuropa och ibland i Asien. Mina expertområden är jämställdhet och försvaret av kvinnors rättigheter, projektplanering och utvärderingsmetoder, förebyggande av HIV, strategisk och mänsklig resursstyrning. Det händer att man stöter samman med mycket intressanta och ibland konstiga människor, som följer sina egna värderingar. Ibland behövs mycket ihärdighet för att de skall förstå meningen med reformen som man propagerar för. Arbetet bjuder på mycket intressanta upplevelser och kräver mycket och intensiv utveckling.

10. Du har en älskad och älskande man och dotter, ett kärt arbete, trevligt hem, reser mycket, och leder den litauiska föreningen. Vad har du mer för drömmar?

Jag drömmer att min dotter en dag hittar ett arbete som passar hennes hjärta, en make som ger henne alla möjligheter, och mest av allt väntar jag på barnbarn, som jag lovar att ta hand om och utan några förbehåll lära litauiska.

11. Vad kan du önska för hemsidans besökare?

Hjärtligt umgänge. Under detta hektiska århundrade har vi tappat bort det vanliga sättet att ha mänsklig direktkontakt med varandra. Sidans besökare skulle kunna berätta om sig själva och sina önskemål, det skulle hjälpa oss att hitta varandra.

Tack för pratstunden.

Intervjuare Jurgita Baltrušaitytė-Axelson